1979 och 40 år senare
Text skriven av Mojdeh, februari 2019 Några ord från hjärtat Jag ville inte öppna ögonen idag och vakna från nattens påtvingade sömn. Det sista jag tänkte på innan jag somnade i natt var att när jag vaknade på morgonen skulle jag vakna från alla dessa 40 år av ständig mardröm. Jag önskade att jag på morgonen skulle vakna i mitt rum i Iran, fem år gammal, och allt – precis allt – skulle ha varit en hemsk mardröm. Ingen Khomeini, ingen revolution, inga avrättningar, inga bilder på avrättade människor i skolkorridorerna, inget krig, inga bomber, inga dödade, ingen deprimerad och förkrossad pappa, ingen splittrad familj, inga farväl, ingen flykt och inget liv som den ständiga främlingen på jakt efter en värdig plats i Sverige med allt vad det har inneburit! Jag önskade att vakna i en normal tillvaro och i ett land där jag kunde ha haft en framtid förenligt med min förmåga och kompetens, där jag kunde få göra skillnad och inte blev vingklippt av något system! Försiktigt öppnade jag mina ögon och svalde den smärtsamma gråten i halsen. Jag var inte fem år och hela den 40-åriga mardrömmen var och är min verklighet. Jag önskade att jag hade trampats ihjäl under fötterna på den jublande mobben vid det där torget för 40 år sedan då när jag oförstående stod under ett träd och tittade på exalterade män och kvinnor med knytnäve av seger viftande i luften. Någon delade ut kakor, någon annan kastade ”noghl” på publiken. (Noghl är mandelsplitter doppade i socker och rosvatten som används vid bröllop, man kastar dem över ett brudpar.) Vi var några barn som utan lov från våra föräldrar hade tagit oss till torget. Nu när jag minns den scenen och våra oskyldiga miner rinner mina tårar ner. Vi stod där och tittade med stora ögon. Så lite visste vi att det var vår framtid de dansade på! Dessa jublande revolutionärer som inte ens själva fattade att de firade bortgången av Iran! De trampade ihjäl både sig själva, oss och flera kommande generationer. Den där berusande folkmassan – med sin blinda så kallade revolution som stals av islamister - dömde oss till ett evigt liv i misär och de förbannade hela vår existens. Synd att man lever bara en gång och den enda gången blev så här! Alla är självklart inte lika miserabla som jag. Det finns massor med fd. revolutionärer och deras barn som idag är vuxna som lever gott och väl i Sverige och andra länder! Det finns också många som passade på att under täckmanteln ”politisk aktiv” söka asyl i Sverige. Den gruppen ger inte ett skit i någon annans välbefinnande än deras egna. De har blivit rika just med anledning av revolutionen. De stylar med sina pengar och tillgångar idag och minns inte ens vad de eller deras föräldrar angav för skäl när de sökte flyktings-pass i Sverige! Vissa jobbar t.o.m. som lobbyister åt iranska regimen i Sverige och i andra länder och hjälper regimen att kringgå sanktioner tack vare deras dubbla medborgarskap och kontaktnät i andra länder. Men jag tillhör ingen av dessa grupper tack och lov, även om det har kostat mig väldigt mycket i min arbetskarriär. Jag önskar att jag aldrig hade fått lämna Iran och vad som än hade hänt resten av våra landsmän hade hänt mig också. Vad som helst hade varit bättre än den här sorgen. Mojdeh Stockholm 2019-02-11 |